Home
 

 

Vamps
Legender om vampyrliknande varelser och deras handlingar förekommer långt tillbaka - Odysseus utför själv en ritual för att locka fram de döda i Odysséen. Bland slaviska folk i Östeuropa har tro på vampyrer förekommit sedan 300-talet. Dessa vampyrer skulle ha druckit blod, varit rädda för (men inte kunnat dödas med) silver och kunnat dödas genom att deras avhuggna huvud placerades mellan deras ben eller genom att en påle kördes genom deras hjärta.

I mötet med de slaviska sagorna och kristnandet övergick vampyrlegenden i Rumänien kanske i ett nytt stadium, och tecken tyder på att man under en tid vidtog säkerhetsåtgärder när någon dött hastigt eller oförklarligt, för att säkerställa att den döde inte återkom som vampyr. (Jämför Karl XII, vars fötter bands ihop efter döden[källa behövs] av liknande skäl; rädslan för en kunglig gengångare).

Många legender berättar om Vlad Tepes, även känd som Vlad III Dracula eller Vlad pålspetsaren, en enligt sägnerna fruktansvärt grym hertig under 1400-talet. "Dracula" skall i detta sammanhang betyda "drac" = drake och "-ula" = son av, alltså "son av drake" och syfta på att hans far kallades Dracul efter att han upptagits i Draken orden där man tilldelades titeln. Vlad III Draculas största fiende var turkarna. Sultan Mehmet II låg under ständiga krig mot honom. Men det var inte förrän sultanen bevittnade 20,000 av sina soldater spetsade på pålar utanför Târgoviste som han bestämde sig för att förinta Vlad III Dracula en gång för alla. Mehmet II besegrade honom under slaget vid Bukarest år 1476. Mehmet II blev, efter influensen av vampyrmyter, kallad "Vampir öldürücüsü", översatt "vampyrslaktaren".


VampyrLegenderna om Vlad pålspetsaren ligger delvis till grund för Bram Stokers skräckroman Dracula och det var också den Dracula i boken som blivit mäst känd som dagens film Dracula.
Numera är vampyrerna i folktron ett eget folk; en population vars antal bara minskas när människorna lyckas oskadliggöra dem, och vars offer återuppstår och förenar sig med sina banemän. Under 1800-talet genomgick vampyrlegenderna ytterligare utveckling, och istället för zombie-artade monstruösa djur blev de till intelligenta och farliga motståndare som inte åldrades och besatte många övernaturliga krafter.

Med vissa undantag har vampyren stor motståndskraft mot all materiell påverkan. De tros ofta kunna förvandla sig till dimma, till en fladdermus, råtta eller varg. De antas ha övernaturlig styrka och intelligens och vissa tros kunna dominera eller kontrollera människor.

Vampyren saknar själ, och eftersom viss folktro hävdar att en spegel visar själen eller någots sanna natur, har vampyren ingen spegelbild. I många filmer och böcker förstör därför vampyrer systematiskt speglar.

I många verk är vampyren tvungen att jaga och söka nya offer för att dricka deras blod, för att inte tyna bort eller dö. I många berättelser är solljus dödligt för vampyrer. Den jord som vampyren begravts i kan ha speciell mening, och flera filmer visar hur vampyren fraktar med sig sin likkista, fylld med jord från graven, eller till och med reser i kistan. Strömmande vatten har också speciell mening och vanligen kan vampyrer inte korsa vattendrag utom möjligen om de under tiden ligger i sin kista.
Demoner
Demon (gr. dai'mon, lat. daemon) betecknas ej sällan i den grekiska litteraturen, åtminstone hos Homeros och skalderna, helt enkelt gudom. Särskilt angavs därmed ett slags gudaväsen av lägre ordning.

I senare tid, efter Platon, tilldelas i litteraturen liksom i folktron en "daimon" åt var människa såsom hennes dubbelväsen eller skyddsande. Eller också betraktades demonen rent av såsom den vandrande ande, som tagit säte i människan och utgjorde hennes själ. Vissa rationaliserande senstoiker gjorde "daimon" ifrån att vara en andevarelse för sig till det gudomliga, förnuftiga i människan.

Lägre gudomligheter och andar, liknande grekernas demoner, förekommer med skiftande betydelse i all folktro. Sokrates "daimonion" uppenbarade sig som en röst, som varnade honom för det han ej borde göra. Demoner är enligt den judisk-kristna teologin fallna änglar som Satan drog med sig i syndafallet. Demonerna önskar att hävda sin rätt över världen, krossa mänskligheten och förstöra människornas själar. Demonerna vill att människan ska dyrka dem framför deras skapare, genom att erbjuda gåvor och välbehag som gentjänst, åtminstone till en början. Demonerna frågar sig vad Gud någonsin har givit människorna. De vill höja sig själva till deras rättmätiga plats, enligt dem själva.

Demon. Ytterligare demoner vill tvinga människorna att avslöja sig själva, att erkänna att de är lika ondskefulla och korrupta som demonerna, och bevisa att Gud i själva verket inte älskar dem heller. I allmänhet hatar demoner alla människor de inte kan utrota eller änglar som förblivit ofallna, men ändå så har många demoner behållit en egensinnigt sinne av heder, eller är det kanske ironi.
Varulv
TUtseende
Berättelserna är inte samstämmiga om huruvida en varulv förvandlas till en varg eller till ett monster som liknar en blandning av människa och varg.

Den senare sortens varulv är vanligast i den moderna litteraturen och filmen. Denna varelse är ungefär lika stor som en kraftigt byggd människa. Dess kropp är delvis täckt av tjock päls, vars färg ofta är densamma som den förbannade personens hår. Den har en människas händer och fötter, dock täckta med päls och med vassa klor istället för naglar. Dessa varulvar går framåtlutade, som om deras ryggrad blivit böjd, men trots det kan de springa lika snabbt som en varg. Den sortens varulv som är vanligast i den svenska folktron ser ut som en varg eller en stor grågul hund. I en del trakter kände man igen varulvarna på att de linkade på tre ben och använde det fjärde som svans.

Enligt den ryska folktron kan man känna igen en varulv i människoskepnad på att det växer borst under tungan.

Det finns också exempel på varulvar som beter sig som vargar men behåller sin människoskepnad.

Etymologi och besläktade ord
Ordet varulv kommer från det västgermanska språkområdet, närmast från medellågtyska warwulf. Formen hvarulf är känd i svenskan sedan 1700-talet medan engelskans werewolf och tyskans werwolf har hittats i litteratur från 1000-talet. Föreställningen har dock funnits i Norden i betydligt äldre tid, som visas av några av de isländska sagornas berättelser (se nedan).

Manvarg eller dråparvarg?
Den vanligaste åsikten bland forskarna är att warwulf är en kombination av gamla germanska ord för "man" (*wiraz) och "varg" (*wulfaz). Den första delen kommer ytterst av *wiro-, det indoeuropeiska ordet för mansperson, som på fornengelska och äldre tyska hette wer, på fornisländska verr, och på fornsvenska var. Samma rot finns även i värld (från *wer-ald-, "man-ålder-") och Värend samt i ordet värbror som betyder "svåger" i vissa dialekter. Denna teori styrks bl.a. av att vissa svenska dialekter har använt ordet manulv istället för varulv, och att det i spanskan och italienskan heter ”man-varg” (hombre lobos) och ”varg-man” (lubo mannaro) kan också ses som stöd för teorin.

En konkurrerande teori härleder ursprunget till de germanska orden *wargaz och *wulfaz, som tillsammans betyder ”dråparvarg”, och har används som beteckning för en varg som dödar många djur i en hjord men bara äter lite av dem. På medeltiden betydde vargher ”våldsverkare” på svenska. Detta ord kommer från det urgermanska ordet *wargaz för dråpare/strypare – besläktat med tyska würgen som betyder strypa.

Svenskans version varg användes förr som ett noaord för ulv (jämför ”gråben”) och har sedan blivit det vedertagna namnet på djuret. Det hela kompliceras av att varg och wearg i fornnordiskan och fornengelskan i sig själv kunde betyda både "mördare", "fredlös" eller "råskinn" i allmänhet (jfr. med uttrycket varg i veum) och även beteckna varg i allmänhet.
Häxor
Häxa
Under halloween är häxor en vanlig figur att klä ut sig till.
 
En bild över de häxbränningar som skedde under sent 1500-tal.

En häxa var i folktron en trollkunnig kvinna. En manlig motsvarighet kallas vanligen trollkarl. En häxa eller en trollkarl var en person som enligt kyrkan hade försvurit sig till Satan och regelbundet mötte honom och lärde sig magi av honom. Enligt tron kunde en häxa få kor att sina, ge missväxt och mycket annat. Till sin hjälp hade de bl a en trollstav och lämplig trollformel. Under vissa perioder såg samhället/kyrkan häxor som ett hot. Därför förföljde man misstänkta häxor, så kallad häxjakt. Kvinnor (och män) som vald att leva kvar i den årtusen gamla naturnära traditionen och tro och inte ansåg sig behöva den auktoritära kyrkan stämplades av kyrkan som farliga (de ville inte inordna sig) och förföljdes och dödades.
 
© 2008 Scifi-Info.nu
STaRGaTE UNIVERSE l Babylon 5 l Star Trek